Nu när Sverige snart ska ta plats i FN:s säkerhetsråd är det dags att vi belyser brotten mot mänskliga rättigheter som sker i indiska Kashmirdalen.

I Kashmir har sedan den 8 juli fler än 48 personer dödats och fler än 3700 skadats i sammandrabbningar mellan civila och soldater från indiska armén.

Offren är unga män och pojkar som gått  ut på gatorna för att protestera mot att en ung anförare för en rebellgrupp, Burhan Wani, dödats av indiska trupper.

Tusentals människor har trotsat utegångsförbudet och slutit upp för att protestera mot det indiska styret och sörja de dödade.

I en våldsspiral som tyvärr blivit alltför förutsägbar, har dessa protester resulterat i sammandrabbningar mellan civilbefolkning och armén. Detta leder till fler dödsoffer och fler protester.

Under sommaren 2010 dödades 118 personer och därefter införde armén ett nytt vapen med plastkulor som skulle stoppa protesterande folkmassor utan att döda.

Plastkulegeväret har använts flitigt den senaste veckan. Även om detta vapen inte dödar, så spottar den ut hundratals plastkulor som skapar stor skada för den som hamnar i skottlinjen.

Det har rapporterats att hundratals unga människor har förlorat synen efter att ha beskjutits.

Kashmir har varit centralt i konflikten mellan Indien och Pakistan sedan 1947, när den indiska subkontinenten fick självständighet från Storbritannien och Kashmir blev en del av den nybildade nationalstaten Indien.

Sedan upproret mot Indiens styre påbörjades 1987 har tiotusentals människor dödats, försvunnit och torterats. I min doktorsavhandling noterade jag att alla människor jag träffade hade drabbats av den utdragna konflikten.

Sedan Burhan Wanis begravning har situationen blivit allt allvarligare. Protesterna bemöts inte bara med våld från armé och polis.

Den 15 juli attackerades kontoret för den största regionala tidningen och inga tidningar publicerades under nästan en vecka.

I ett försök att stävja protesterna utlyste regeringen utegångsförbud och stängde av telekommunikationer, inklusive internettjänster.

Sjukhus och apotek har blivit attackerade och läkare har blivit stoppade från att jobba. När utegångsförbudet slutligen avlystes efter 18 dagar slöt återigen människor upp för att manifestera för självständighet från Indien.

De senaste veckornas våldsamheter visar återigen Indiens nonchalans mot internationella lagar och normer när det gäller Kashmir.

Fredsavtal mellan Indien och Pakistan säger att fredsprocessen är en bilateral förhandling och att utomstående parter, inklusive FN, inte ska involveras.

Trots detta har människorättsorganisationer upprepade gånger fördömt den indiska statens ingripanden i Kashmir, och nu måste FN-organ och nationella regeringar följa efter.

På kort sikt måste tre krav ställas:

1. Beväpnade soldater och poliser måste omedelbart sluta skjuta skarpt mot demonstranter.
2. Attacker på sjukhus, apotek och ambulanspersonal måste omedelbart upphöra.
3. Samtal måste påbörjas mellan representanter från Indien, Pakistan och staten Jammu och Kashmir, samt separatistorganisationer, religiösa grupper och civila organisationer, för att normalisera läget i Kashmir.

Dessutom krävs det en plan med ett längre perspektiv där konkreta politiska lösningar diskuteras. Det är centralt att alla delar av befolkningen representeras i denna process.

Genom att ta upp situationen i Kashmir på den internationella dagordningen, har Sverige – som tar plats i FN:s säkerhetsråd i januari nästa år – en möjlighet att visa sitt engagemang för folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell fred och säkerhet.